Emma Holden

Idag har jag ägnat en timme åt att leta efter mina glasögon. Dom satt, inte helt otippat, på näsan hela tiden. Är inte det ett ålderstecken?! Jag börjar bli lite smått orolig för mig själv. Fyller ju ändå 20 år om 2 veckor och på jobbet pratade dom om pensionsfonder förut. Jag fattade föga förvånande noll, vilket jag dock fortfarande ser som ett positivt tecken. Det går inte helt utför än liksom. Och för några veckor sen blev jag så full att jag spydde på en hemmafest, så än är inte hoppet ute gällande mina tonårsfasoner. Men nu ska jag bygga mat.

Rolig anekdot ang. min spya: Det låg ett orört löv i min spyhink när jag var klar. Fascinerande prestation va?

För några dagar sen när jag satt och pillade navelludd fick jag ett ryck och kände att enough is enough. Så jag snörade på mig träningsskorna och gick ut på en power walk. Ett varv runt sjön, upp och ner för alla djävulska backar (seriöst, vem fan kom på uppförsbackar?) och sen raka vägen in i duschen för att skrubba bort min rövsvett. Och se på fan, det har jag gjort varje dag sen dess. Hoppas bara att detta störda infall håller i sig.

Jag minns faktiskt inte exakt när allt ändrades eller när vi slutade rita cirklar i varandras handflator. När avståndet mellan oss under natten klyshigt nog kändes som mil, fast han bara låg någon decimeter bort. När jag inte längre längtade efter en varm kropp att hålla om min och värma mina frusna fötter. Istället blev jag bara irriterad och flyttade bort. Bort från honom och bort från kärleken. Varje centimeter tomhet mellan oss blev som en kaffefläck på väggen som inte gick att ignorera. Så jävla ful uppenbar men som ändå ingen ville påpeka på grund av artighet. När blev det så? Var det någonting han sagt? Hade jag gjort något? Varför slutade jag skratta åt hans skämt och varför berättade han aldrig att jag var fin längre? När dog allt egentligen?

Jag vet inte hur många nätter jag ältat detta. Hur många gånger jag gått igenom slutet som blev en början. Han var beredd men grät ändå. Jag gick bara ut i vinternatten och grät inte fören långt senare. När det faktiskt slog mig: Det var inte vi två längre. Efter tre år så var det slut. Fast ändå inte. Det var också första gången på länge jag kunde se på honom med ny blick och se att han visst är ganska rolig och fin. Bara inte fin på det sättet som jag hade hoppats. Men det ska nog gå bra ändå. Vi pratar fortfarande i telefon och kramas när vi ses.

I och med mina små bokstavs-kombinationer har jag ett rätt schizofrent förhållande till mitt humör. Idag till exempel är en sån dag då jag kan börja tänka på hungriga barn i Afrika/ensaamma trädstubbar/övergivna kattungar/osv och bryta ihop totalt om jag inte passar mig noga. Men det gick ganska bra fram tills nyss. Jag satt i telefon och ägnade mig åt hjärndöda aktiviteter som att koka nudlar och klippa tånaglnarna. Kände mig rätt så nöjd. Satte på tv:n och trodde att jag var säker, men icke. Extreme home makeover rullade på 3an och då är man ju körd. Tårarna sprutade i 90 grader och jag trodde för några sekunder att jag skulle förvandlas till en blöt liten fläck på soffan. Men det gör inget. Om en kvart lär jag väl få ett annat infall och vilja onanera.

Src.

Under mina år i livet har jag stundtals utsatt mig själv för riktigt efterblivna situationer Om killen jag gillat inte svarat på mina sms/samtal så har jag ändå varit tvungen att lämna ett sista ångestfyllt meddelande på hans telefon. Pimpat mitt arma yttre till max då minsta risk att stötas på existerat. Nervös och dum gått fram till honom på festen fast det är uppenbart att han inte vill något mer. Stått där med skammen blinkandes i pannan och dumt försökt skratta bort hela situationen. Vridit om kniven i hjärtat ett halvt varv extra liksom.

Nu sitter jag inne på youjizz och spanar in alla tjejer han sökt på. Ångrar att jag gått med på att låta mina ben anta luden terräng så att min kompis kan få vaxa dem och får rejäla sug att rengöra den här laptopen och befria den från dess besudelse. Det spelar ingen roll att han överöser mig med fantastiska komplimanger, jag måste helt enkelt rispa lite mer i självkänslan. Vad är grejen med detta totalt patetiska självplågeri?

Detta är vad jag ska lyssna på i bastun med en naken man som sällskap.

Det var en sån där löjligt vacker dag som inträffar cirka 2 gånger per vinter. Det fanns till och med små husky-valpar som hade släd-training ute på isen. Där gick vi med händerna i en gemensam tumvante och pussade våra frusna näsor varma igen. Vi gjorde snöänglar med våra cigaretter i mungiporna och jag var lycklig.

Hej, jag heter Emma och jag börjar nog bli vuxen. Detta har jag kommit till underfund med då jag numera äter mycket fisk, hellre dricker vin än ren vodka ur flaskan och måste skattedeklarera. Dessutom får jag ren hjärteångest när jag sovit bort en dag och jag har oroväckande många medlemskort i min plånbok. Om en månad får jag inte kalla mig tonåring längre. Vad händer då? Jag vill fortfarande kunna bli lite för full och spy på något dumt ställe (typ någons luva på nattbussen) och få åka till reducerat pris på tunnelbanan.

Mvh. tjej som helt enkelt inte är redo.

Src.

"Men du är ju vår största hora. Vadå, du behöver inte bli sur. Jag säger ju bara som det är." Jahaja nämen dåså, tänkte jag samtidigt som jag kastade min fimp, drog i mig en tequila-shot och hånglade upp en söt lesbisk tjej jag hittat på dansgolvet. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Kom igen nu, alla får vara med!