Emma Holden

De senaste dagarna har min hobby-schizofreni gjort sig påmind igen. Jag pendlar mellan att vara det snyggaste som någonsin balanserat på två ben till att känna mig ungefär lika attraktiv som en påse kattbajs. Vändningen brukar ta cirka 2.4 sekunder. Sen sitter jag och gråter/blänger framför spegeln, som att det var dens fel. Detta högst suspekta beteende börjar faktiskt bli något utmattande. Ska man bara gilla läget och kalla sig själv för lite charmigt manodepressiv eller ska man ta och önska sig ett stabilt mående i present?