Emma Holden

Jag minns faktiskt inte exakt när allt ändrades eller när vi slutade rita cirklar i varandras handflator. När avståndet mellan oss under natten klyshigt nog kändes som mil, fast han bara låg någon decimeter bort. När jag inte längre längtade efter en varm kropp att hålla om min och värma mina frusna fötter. Istället blev jag bara irriterad och flyttade bort. Bort från honom och bort från kärleken. Varje centimeter tomhet mellan oss blev som en kaffefläck på väggen som inte gick att ignorera. Så jävla ful uppenbar men som ändå ingen ville påpeka på grund av artighet. När blev det så? Var det någonting han sagt? Hade jag gjort något? Varför slutade jag skratta åt hans skämt och varför berättade han aldrig att jag var fin längre? När dog allt egentligen?

Jag vet inte hur många nätter jag ältat detta. Hur många gånger jag gått igenom slutet som blev en början. Han var beredd men grät ändå. Jag gick bara ut i vinternatten och grät inte fören långt senare. När det faktiskt slog mig: Det var inte vi två längre. Efter tre år så var det slut. Fast ändå inte. Det var också första gången på länge jag kunde se på honom med ny blick och se att han visst är ganska rolig och fin. Bara inte fin på det sättet som jag hade hoppats. Men det ska nog gå bra ändå. Vi pratar fortfarande i telefon och kramas när vi ses.